ventiliering
Vilket pissväder! Ja , tamefan hela dagen. Och för någon dag sen så snöade det. Vad är grejen?
Har nyss kommit hem från skolan. Pappa hämtade upp mig och vi åkte och köpte med oss mat från Mai Thai. Supergott, och nu sitter jag här och är jättemätt! Mums!
I helgen är det BP som gäller och det ska bli skönt faktiskt .. det var länge sen. Trots allt.
Jobbar 20-02 både idag och imorgon.
Imorgon har vi i damlaget dessutom kiosktjänst och det innebr att vi måste finnas där och jobba i kiosken och ha folk i secket mellan ungefr 9-18 , kanske lite längre. Så vi har delat upp tiderna och jag sitter med Sophie i secket mellan 13-15,Emilia och Lina tror jag det var jobbade med oss också under den tiden :) Sen har vi samling runt 16 sen är det match mot Storvreta som gäller! Jag är uttagen , och ser verkligen fram emot matchen. Ska göra mitt bästa trots min härliga skada.
För övrigt så mår jag inte sådär jättebra just nu , och det är synd för det går ut över skolan vilket jag verkligen inte vill att det ska göra! Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att det ska bli bättre. Det känns som att det har varit såhär länge nog och ingen förändring verkar ske så vad gör man då? Rymmer hemifrån?
Eller är det bara sånt man gör när man är liten? Är det något man gör när man är "barn" ?
Och när slutar man vara ett barn, vid vilken ålder? För jag tycker fortfarande att min mamma kan vara ett barn ibland och jag är hennes mamma. Ibland är det jag som måste säga till henne vad som är rätt och vad som är fel. Och det är inte roligt det heller må jag säga. Det känns som att jag börjar nå gränsen nu för vad jag verkligen klarar av och när jag inte orkar kämpa mer.
Jag saknar dig mamma och den tiden vi hade innan du blev sjuk. Jag minns det så väl, då allting var så bra.
Sen från ingenstans så brast allt och problem uppstod från världens alla hörn.
Sedan det hände, vilket var flera år sedan, närmare bestämt 1998 , så har precis allting gått utför.
Jag har försökt stått emot allt och jag har blundat för allt som varit jobbigt, för det som jag känt att jag inte klarat av. Jag har valt vissa alternativ och jag har valt att inte göra vissa saker, men jag har aldrig valt det här.
Jag har försökt göra andra saker hela tiden, försöka sysselsätta mig så att det onda inte skulle ta över. Jag fokuserade mer på skolan än någong gång tidigare och det blev en stor del av mig. Mitt fokus höll sig länge, och det gav mig anledningar till att gå hem till kompisar efter skolan och plugga gemenesamt, vilket det gör än idag. Trots att jag är 18 år. Jag började dansa när jag var 9, och det blev det roligaste jag kunde göra. Hade trningar flera gånger i veckan och jag trvides så sjukt mycket! Det var så jävla roligt. Liten och nätt så minns jag hur många tävlingar jag var på och hur många priser och pokaler jag vunnit. Jag var så glad, jämt.
Men jag märkte snart att min ilska och frustration börja gå ut över andra och framförallt min danspartner, trots att vi var ganska små. Detta ledde till att vi inte längre ville dansa ihop , och jag blev ensamstående, som man kan säga. Jag tog en paus, återgick till skolarbetet och jobbade ännu hårdare, satsade mycket mer och fick ännu bättre betyg. Jag höll mig på toppen och var klassens glada prick, lärarens favorit. Alltid så har det varit jag.
Det har blivit som ett skynke som fallit över mig och som ett skal som ingen kunnat knäcka. Inte ens jag själv.
Ännu idag har jag användt mig av detta skal, som ett skydd för bara mig. En hemlighet som bara jag vet om.
Det kom en tid då saker och ting blev jobbigt igen, och jag hade inget att göra på min fritid. Jag började spela innebandy när jag var kanske 13 år, på senhösten. Det blev min nya hobby och flera från min klass spelade.
Jag ersatte dansen med innebandy, och det blev bättre igen. Så mitt liv bestod mest av innebandy och skola just nu skulle jag kunna beskriva det. Det var det enda jag gjorde.
Innebandy är så sjukt roligt, och jag lär mig något nytt varje träning och match.
Jag spelar fortfarande innebandy och har tagit mig från ett F-91 lag till ett damlag som spelat i division 3 men som nu har gått upp i division 2. Måste erkänna att jag ä'r så sjukt stolt över att få spela i detta lag med såna fantastiska tjejer! Jag har superkul varje träning!
Jag vill inte sväva iväg nu så jag ska försöka avrunda. Om jag ens kan, det känns faktiskt konsigt att bara avsluta nu när jag berättat så mycket. Eller ja , en del. Men jag vet itne mer vad jag ska säga nu. Det var bara skönt att skriva av sig. Mer kommer en annan dag.
Nu tänkte jag gå och fixa lite tills ikväll och imorgon , sen ere jobb som gäller!
Nås på mobil självklart! Puuuss
Har nyss kommit hem från skolan. Pappa hämtade upp mig och vi åkte och köpte med oss mat från Mai Thai. Supergott, och nu sitter jag här och är jättemätt! Mums!
I helgen är det BP som gäller och det ska bli skönt faktiskt .. det var länge sen. Trots allt.
Jobbar 20-02 både idag och imorgon.
Imorgon har vi i damlaget dessutom kiosktjänst och det innebr att vi måste finnas där och jobba i kiosken och ha folk i secket mellan ungefr 9-18 , kanske lite längre. Så vi har delat upp tiderna och jag sitter med Sophie i secket mellan 13-15,Emilia och Lina tror jag det var jobbade med oss också under den tiden :) Sen har vi samling runt 16 sen är det match mot Storvreta som gäller! Jag är uttagen , och ser verkligen fram emot matchen. Ska göra mitt bästa trots min härliga skada.
För övrigt så mår jag inte sådär jättebra just nu , och det är synd för det går ut över skolan vilket jag verkligen inte vill att det ska göra! Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra för att det ska bli bättre. Det känns som att det har varit såhär länge nog och ingen förändring verkar ske så vad gör man då? Rymmer hemifrån?
Eller är det bara sånt man gör när man är liten? Är det något man gör när man är "barn" ?
Och när slutar man vara ett barn, vid vilken ålder? För jag tycker fortfarande att min mamma kan vara ett barn ibland och jag är hennes mamma. Ibland är det jag som måste säga till henne vad som är rätt och vad som är fel. Och det är inte roligt det heller må jag säga. Det känns som att jag börjar nå gränsen nu för vad jag verkligen klarar av och när jag inte orkar kämpa mer.
Jag saknar dig mamma och den tiden vi hade innan du blev sjuk. Jag minns det så väl, då allting var så bra.
Sen från ingenstans så brast allt och problem uppstod från världens alla hörn.
Sedan det hände, vilket var flera år sedan, närmare bestämt 1998 , så har precis allting gått utför.
Jag har försökt stått emot allt och jag har blundat för allt som varit jobbigt, för det som jag känt att jag inte klarat av. Jag har valt vissa alternativ och jag har valt att inte göra vissa saker, men jag har aldrig valt det här.
Jag har försökt göra andra saker hela tiden, försöka sysselsätta mig så att det onda inte skulle ta över. Jag fokuserade mer på skolan än någong gång tidigare och det blev en stor del av mig. Mitt fokus höll sig länge, och det gav mig anledningar till att gå hem till kompisar efter skolan och plugga gemenesamt, vilket det gör än idag. Trots att jag är 18 år. Jag började dansa när jag var 9, och det blev det roligaste jag kunde göra. Hade trningar flera gånger i veckan och jag trvides så sjukt mycket! Det var så jävla roligt. Liten och nätt så minns jag hur många tävlingar jag var på och hur många priser och pokaler jag vunnit. Jag var så glad, jämt.
Men jag märkte snart att min ilska och frustration börja gå ut över andra och framförallt min danspartner, trots att vi var ganska små. Detta ledde till att vi inte längre ville dansa ihop , och jag blev ensamstående, som man kan säga. Jag tog en paus, återgick till skolarbetet och jobbade ännu hårdare, satsade mycket mer och fick ännu bättre betyg. Jag höll mig på toppen och var klassens glada prick, lärarens favorit. Alltid så har det varit jag.
Det har blivit som ett skynke som fallit över mig och som ett skal som ingen kunnat knäcka. Inte ens jag själv.
Ännu idag har jag användt mig av detta skal, som ett skydd för bara mig. En hemlighet som bara jag vet om.
Det kom en tid då saker och ting blev jobbigt igen, och jag hade inget att göra på min fritid. Jag började spela innebandy när jag var kanske 13 år, på senhösten. Det blev min nya hobby och flera från min klass spelade.
Jag ersatte dansen med innebandy, och det blev bättre igen. Så mitt liv bestod mest av innebandy och skola just nu skulle jag kunna beskriva det. Det var det enda jag gjorde.
Innebandy är så sjukt roligt, och jag lär mig något nytt varje träning och match.
Jag spelar fortfarande innebandy och har tagit mig från ett F-91 lag till ett damlag som spelat i division 3 men som nu har gått upp i division 2. Måste erkänna att jag ä'r så sjukt stolt över att få spela i detta lag med såna fantastiska tjejer! Jag har superkul varje träning!
Jag vill inte sväva iväg nu så jag ska försöka avrunda. Om jag ens kan, det känns faktiskt konsigt att bara avsluta nu när jag berättat så mycket. Eller ja , en del. Men jag vet itne mer vad jag ska säga nu. Det var bara skönt att skriva av sig. Mer kommer en annan dag.
Nu tänkte jag gå och fixa lite tills ikväll och imorgon , sen ere jobb som gäller!
Nås på mobil självklart! Puuuss
Kommentarer
Trackback
